.

Okej, så för att komma igång lite kan det vara en bra ide att berätta lite om mig själv.

Jag heter Charlee. Eller nej, det gör jag ju faktiskt inte. Jag heter Charlotte.
Charlotte som hon den prydliga i sex and the city. Som Schlager"drottningen" Charlotte Perelli. Som de flesta som gör att man absolut inte vill heta just Charlotte för tankarna leder till de där prydliga, överfina och otroligt duktiga och ordningssamma personerna i serier och världen. Och det känns inte som att det någonsin varit JAG.
Det har lätt till en hel del smeknamn i livet. Lotta var det vanligaste ändå, men det kändes egentligen inte heller rätt. Sen kom Charlee in i bilden. Charlee, jaa, det känns rätt. Så vi gör så nu.
- Hej, jag heter Charlee.

Jag är 16 bast, 17 i november om man ska vara sån. Känns ganska surt och segt att inte kommit längre i livet års mässigt, men det kommer ju. Alla blir ju äldre och nästa år är ju "the big 18th".

Jag går andra året på fryshusets gymnasium. Inricktning estet-rock-sång, vilket jag trivs bra med. Inte förbannat bra, som man skulle vilja skriva. Problemet är att det finns alldeles för många sångare, plus att det inte är superkul att alltid bli tillsagd vad och hur du ska sjunga. Men det är bra träning, absolut.

Min klass är en stor blandning av det bästa och det absolut VÄRSTA. Det finns folk jag absolut inte vill förlora och det finns folk jag vill döda. Bokstavligt talat. Hade jag inte haft något samvete what so ever hade jag faktiskt gjort det.

Jag har ett ganska intressant temperament. Även om det inte ALLTID märks. Blir lätt irriterad och hatisk, men det är inte ofta jag blir arg på det sättet att jag står och skriker på folk och jag HATAR faktiskt ingen. Är den som blir mer sarkastisk och äckeldryg när jag är riktigt förbannad.
Jag är även lätt att göra glad, smågrejer kan få mig att känna mig lycklig. Antar att när jag blir glad blir jag glad, skrattar högt, skämtar, kramas, hoppar och beter mig som att jag är 14.
Jag är ofta otroligt extremt och brutalt oseriös, men när jag väl är seriöst då vill jag bli tagen för att vara seriös också.

Jag tycker om att skratta både med och åt folk. Mest ÅT.

Jag kan säga vad jag tycker och jag kan stå för det som kommer ut ur käften. 
Jag rättar folk om jag tycker att de har fel, men låter ändå andra ha egna tankar och åsikter. Jag är en öppen person och är öppen för förslag och tankar, hur konstiga och dumma eller smarta och seriösa de än är. 
Jag är petig med andras grammatik men min egen är otroligt dålig.

Mitt självförtroende ligger på minus, även fast det kan verka som att jag älskar mig själv och allt som har med mig att göra. Om man inte förstår ironi och sarkasm, så att säga. Kommentaren "Äsch, det är bara för att jag är så jävla snygg" är ungefär lika seriös som att fisa och skratta åt det som att det är det roligaste som hänt i världen.

Jag är extremt rastlös och blir uttråkad på ungefär tre sekunder. Att sitta still är omöjligt. Det är en omöjlighet. Börjar tro att det är pga rastlösheten koncentrationsproblemen finns. Det GÅR inte.
Är bra på att påbörja saker, men avslutar ofta ingenting av det. Hinner tröttna.
Kan bli så rastlös att det tillslut slutar med att jag inte gör ett piss eftersom man ändå tröttnar på allt.

Även fast jag är så rastlös är jag otroligt lat och bekväm. Sitter gärna bara hemma i soffan och myser framför tv:n. Gör gärna absolut ingenting ansträngande. Idrottar inte, springer inte runt på stan varje dag, festar inte varje helg. Ibland festar jag inte på flera månader, men det gör mig ingenting. Jag har hellre pojkvänn än att strula runt. Hellre några riktigt nära kompisar än många man inte vet var man har de. Jag bangar inte på att stanna hemma en lördagkväll med nära vänner och film liksom, sånt kan ändå vara så himla mycket bättre.

Jag är i behov av någon konstant förändring om det så är håret, kläder eller någon ny person som kommer in i livet.

Jag kan nog uppfattas som en ganska tyst person av vissa och en otroligt uppmärksamhetskrävande person av andra.

Har otroligt dåligt närminne, men saker som betyder någonting för mig glömmer jag iprincip aldrig.
Säger man någonting till mig får du akta dig, kommer det ett tillfälle använder jag det gärna emot dig.

Jag är förälskad i förälskelsen. 
Nästan kär i kärleken. 
Dock trött på att hitta idioter. 

Mina vänner är det viktigaste i mitt liv. Det är viktigare att de mår bra än att jag mår bra. Och även fast jag har en tendens att kanske prata mycket om mig själv så är det bästa som finns att höra på andras historier. Jag lyssnar hellre än att prata sålänge någon har någonting intressant att säga.

Jag är lång, alldeles för lång om du frågar mig. Aldrig nöjd med någonting som har med mig eller andra att göra.
Känner mig ofta ensam, men försöker lära mig att leva med att det ändå räcker med att "bara" ta hand om mig själv.
Är mörkrädd, paranoid, har tvångstanker och panikattacker.
Men vägrar gå till en doktor eller psykolog för att få hjälp.
Jag hatar doktorer, har tandläkarfobi och tar hellre hjälp av vänner eller pojkvänner i stunder då det behövs.

Jag vill mycket av livet. Men jag vet inte riktigt vad, utom att jag vill hålla på med musik men det är inte så stor chans att det händer. Jag vill bort och iväg. Jag är uttråkad på livet.

Barnslig och omogen. Vuxen och mogen. Mental ålder på både fem och femtio.
Har folk som älskar mig och även de som hatar mig.

Jadu. Jag är väl helt enkelt lite som alla andra, men helt som mig själv.
Och det där får räcka. (Oj vilken lång text det här blev då)