.

Okej nu ska jag göra någonting jag faktiskt inte brukar göra här. Försöka skriva ner och faktiskt lägga upp överdrivet personliga och gnälliga texter om känslor och ångest. Och försöka att inte ta bort inlägget på en gång.
Detta är någonting jag inte gärna gör just för att jag inte vill att det ska verka som att jag vill och försöker få folk att tycka synd om mig. And that's not the case. Plus att det tar emot. Plus att jag tror att folk ska se ner på mig. Men behöver skriva av mig och måste lära mig att öppna mig lite så detta får vara ett första steg...

Idag har varit, på ytan, en bra dag. Slutade tidigt, såg honom i skolan och vågade säga hej högt och tydligt för första gången. Var ganska nöjd med kläder och smink och smycken så utsidan kändes helt okej att visa. Åkte förbi stan efter den korta skoldagen och köpte lite smått och gott på åhlens som ex eyeliner, assnyggt nagellack och hårfärg (rött igen på impuls hehu, fast inte lika rött) och hann ändå hem lagom till one tree hill. Alltså en bra dag. Tycker man. Ändå så är alla de där tusen miljoner känslorna som förstör en så brutalt kvar. De är fortfarande där. Varenda sekund varenda dag. Känslan av att hela kroppen håller på att sprängas i tusen bitar, hur alla organ försöker ta sig ut. Hur lungorna inte fungerar för fem öre och att jag hela tiden är rädd för att de ska sluta helt. Hur hjärtat värker och skriker och på något sätt går sönder gång på gång. Hur tankarna inte går att fokusera, hur jag lyssnar men ändå inte hör vad andra säger, hur det dunkar och tjuter som om de pågår en hjärnoperation medans jag är vaken. Hur hela kroppen gör så jävla ont att jag inte förstår hur jag tar mig upp och fram. Hur ångesten alltid finns där. Hur panikattacker kommer när de absolut inte borde. Hur jag varje kväll kämpar igenom någonting som känns som döden. Hur man kan gå från leende till de där gråtande hopplösa kvävande känslorna innom loppet av några sekunder. Hur orken och livsmotivationen försvann ungefär samtidigt då panikångesten tog över. Sova har blivit ett sätt att ta sig igenom dagarna. Skolan är inte lika jobbig då jag knappt märker att jag är där. Hur kan man känna sig som ett spöke när man samtidigt drunknar i sina egna känslor?

Har bestämt mig för att ta tag i det här. Prata med mamma. Gå till någon profisionell. Få bort den brutala tyngden från lungorna som gör det nästan omöjligt att andas ordentligt. Ibland över huvudtaget.

Kan även passa på att säga förlåt till de som kanske känner att jag inte finns där till 100% eller tycker att jag är mer frånvarande än vanligt. Visst, har levt med det här i x-antal år men nu är det värre än vad det någonsin varit.
Och nej jag har tyvärr inte orken för att sitta och lyssna på folk jag inte är nära om problem som är minimaliska i mina ögon.

Förlåt men det är såhär det ligger till. Att dra upp händelser i livet kommer inte hända på ett tag i alla fall.