.

Det går inte att uttrycka hatet mot katter jag inte känner. Jag tycker verkligen inte om de. Man kan inte lita på en katt. Jag ser bara bilder på hur katten attackerar och dödar en.

Då kanske ni förstår chocken och ilskan som välde igenom mig när jag står i hallen, alla ytterdörrar stängda och hör ett "mjau" bakom mig. Från trappan. Och där, i min trappa, i mitt hus, sitter en stor, orange kattjävel som jamar och stirrar på mig. I mitt hus. Längst upp i trappan som leder till mitt rum, min säng. Och det slog mig på en gång att jag inte haft stängd dörr till rummet heller.

Jag vågar inte gå mot katten, eftersom den då kanske vänder upp och springer in i mitt rum, och jag kan ju (obviously) inte flyga upp och hamna över katten i trappan. Så jag börjar skrika på katten. Det funkar inte utan den sitter kvar och jamar lite mer. Jag går och öppnar alla ytterdörrar vi har (två) och säger åt katten att gå ut. Det funkar ju inte heller. Nej jag är inte en van kattmänniska. Jag vet inte hur man ska handskas med dessa vilddjur.

Efter ungefär tusen år gick äntligen katten nedför trappan och ut genom dörren. Kan vara tackvare min otroliga charm jag lyckades få fram mot slutet.

Nej fyfan. Vems jävla katter är det som springer in i andras hus? För vi hade tydligen två här inne. Och jag får inte ta mina mediciner på tre dygn så jag mår inte så jävla bra.

Det där motbevisade inte mina åsikter om katter. Nu är jag arg. Nu ska jag dammsuga hela huset. Jävla katthår.