.

För ett år sedan var jag på en buss någonstans på någon av Londons alla gator. Jag hade inte sovit natten innan. Hade varit rädd för att försova mig. Natten spenderades dansande på en gayklubb som hette någonting så klyshigt som bara gayklubbar kan. Angel, eller heaven kanske det var. Alla var fulla och hälften var höga och vi dansade natten igenom. Jag hade roligt. Jag levde någonting någon någongång kallat för livet. Jag skrattade. Jag tappade bort alla. Vi letade runt Trafalgar Square, eller var vi nu var, efter borttappade människor och nattbussar. Vi kom hem och som vanligt sov vi tre personer i min säng. Jag tänkte att nu, nu har jag haft den bästa födelsedagen man kan ha, i en stad som är den bästa staden man kan bo i. 

Igår satt jag i en lägenhet på 37kvadrat. En lägenhet jag bor i för stunden men som inte är min i en stad jag aldrig kunde tänka mig att bo i. En stad som inte ens är halva storleken av Stockholm. En stad där alla cyklar överallt. Och lägenheten på 37kvadrat hade för natten varje yta fylld av människor. Människor som hade fått i sig sin ordentliga del av vin och öl. Människor som alla var så höga på livet. Människor som gör en sådär otroligt glad. Som får en att känna sig sådär otroligt bra. Och klockan tolv stod alla upp, efter lite möjlig hets från mig, och sjöng ja må hon leva och några extra verser. Jag fick ett spel och en kyss eller två. Rödvinet tog slut. Ciggen med. Klockan kvart över sex på morgonen gick den sista personen hem. Vi sov tre personer i min säng. Och jag vet att bättre än såhär kan det inte bli. Nu, nu är jag lycklig.