oktober 2010
Ibland ångrar jag allt.
Alla ord som sagts, än mer de som aldrig blev sagda.
Allt jag inte ville göra, men gjorde ändå.
Allt jag velat göra, men inte vågade.
Jag ångrar att jag lät saker gå för långt,
och jag ångrar hur mycket som rann ut i sanden.
Jag ångrar att jag aldrig förlät,
att jag aldrig förstod.
Jag ångrar de sekunder som inte tänktes igenom,
än mer de som överanalyserades.
Jag ångrar hur jag hindrat mig själv.
Och hur jag gått för långt.
Jag ångrar varje sekund av tvivel,
alla tankar av otillräcklighet.
Alla gnistor av hopp,
alla stunder av blindhet.
Alla gånger det gått upp, bara för att stupa ner.
Jag ångrar att jag tvivlade,
och jag ångrar att jag trodde.
Jag ångrar alla förväntningar,
och jag ångrar alla som brast.
Jag ångrar att jag svek,
jag ångrar att det gjorde ont.
Att jag lät det göra ont.
Jag ångrar att jag kände,
än mer att jag var kall.
Jag ångrar all min kärlek,
och såklart, allt mitt hat.
Jag ångrar att jag inte såg,
Att jag inte förstod.
Jag ångrar att jag trodde,
att jag hoppades,
allt jag förväntade mig.
Allt som byggdes upp.
Jag ångrar min värld,
och jag ångrar att jag höll mig undan.
Jag ångrar den jag var,
den jag inte lät mig själv att vara.
Jag ångrar eran värld,
hur den höll mig borta.
Att jag höll mig borta.
Jag ångrar andras kärlek,
och hur jag tog emot den.
Jag ångrar att jag grät,
och hur jag höll allt inne.
Jag ångrar all min lycka,
än mer all min sorg.
Jag ångrar dig.
Jag ångrar mig.
Jag ångrar oss.
Och jag ångrar er.
Men mest av allt ångrar jag att jag ångrar.
Kommentarer
Trackback
